Årets presidentval är verkligen unikt i det att vi aldrig haft två kandidater som är så impopulära. I ena ringhörnan har vi Hillary Clinton som folk kallar en etablerad lögnhals, en etablissemangspolitiker som kämpar bara för sitt eget maktbegärs skull. I andra hörnan står Donald Trump, kanske den mest okvalificerade kandidaten i hela USA:s historia. En man som uttrycker sig rasistiskt, grovt sexistiskt, konspiratorisk och nedsättande mot så många han bara kan.

Därför var det flera av oss som blev glada förra veckan när Michelle Obama klev ut på scen i New Hampshire och höll ett tal där hon kritiserade Trump och hans senaste uttalanden. Många spekulerar i att Michelle Obama är så populär i USA att hon är den enda personen ur Demokraternas högsta skikt som Trump inte vågar eller kan attackera. Hillary själv sa ju själv i senaste presidentvalsdebatten att hon ville ”citera min goda vän Michelle Obama”. Ett klassiskt knep inom retoriken som kallas renomésnyltning. ”Eftersom Michelle Obama är Hillary Clintons vän så måste Hillary vara en bra person” är tanken att vi ska tänka. Många hoppas och tror också att vi om några år kan komma att få våran andra president Obama i Vita Huset – även om Michelle Obama själv har förnekat detta upprepade gånger.

Röstens roll i retoriken

Det som slog oss när vi lyssnade på talet var hur uppfylld Michelle Obama var av det hon sa och hur hon verkligen lät sin röst och sitt röstläge spegla talets budskap. När hon pratar om sin avsky för sättet Trump uttrycker sig på, när hon pratar om alla kvinnors upplevelse av sexuella trakasserier så darrar hon på rösten, man märker att det här är känslosamt och viktigt för henne. När det sedan är dags att hylla Hillary är darret som bortblåst. Istället ökar intensiteten och självsäkerheten. Michelles röst speglar verkligen talets innehåll och budskap. Är det förberett? Är det medvetet? Självklart. En så här duktig retoriker lämnar ingenting åt slumpen.

Se hela det fantastiska talet här:

/Falkman Råd & Retorik

Ps. Vill du bli en lika skicklig retoriker som Michelle Obama? Falkman Råd & Retorik erbjuder massa utbildningar och retorikkurser för dig som vill lära dig mer. Hör av dig till oss så berättar vi mer vad vi kan göra för er!

Igår var jag inbjuden till Publicistklubben för att prata om det amerikanska valet, om Donald Trumps framgångar  är mediernas fel och hur Trumps och Clintons retorik skiljer sig åt. Med mig på scenen var journalisten Henrik Torehammar och Ekots utrikeschef Ginna Lindberg.

Samtliga på scenen var i chock över nivån på den andra debatten mellan de två presidentkandidaterna. Vi återkom upprepade gånger till att det aldrig förut har varit sån pajkastning, så mycket attacker och direkta personangrepp i en sådan debatt förut. Det är verkligen en utmaning att som svensk försöka ta ett kliv ur sig själv för att förstå vad som händer ur ett amerikanskt perspektiv. Vi kom också fram till att det varken är journalisternas eller de experter som uttalar sig i mediernas fel att Trump rönt så stora framgångar (pjuh). Däremot kan vara en bra ide att vara medveten om hur vi bedömer och mäter kandidaterna olika och vad det får för konsekvenser.

Bör extremister få synas i svenska medier?

I vårt samtal snuddade vi också vid utmaningen svenska medier ställs inför när det gäller att ge utrymme till individer och grupper med extrema åsikter. I debatten efter oss så diskuteras yttrandefrihet och främlingsfientlighet djupare och mer ingående. Vill ni titta på vårt samtal och debatten så börjar sändningen vid 10.20 nedan.
 

/ Elinor Falkman, Falkman Råd & Retorik

Nattens presidentvalsdebatt var ett lågvattenmärke av sällan skådat slag. Vi som retoriker hade svårt att hitta passager som höjde sig över Paradise Hotel-nivå. Det var pajkastning, personangrepp och på alla sätt och vis ovärdigt. Formatet för debatten var något annorlunda mot det vi är vana vid. De flesta av frågorna kom från publiken och moderatorerna tog också upp frågor som väljare ställt på sociala medier. Frågorna var bra, men mycket få av dem besvarades med samma intresse och respekt som de ställts.

Trump ställdes mot väggen direkt

En av de första frågorna som ställdes gällde de senaste dagarnas största snackis – Trumps sexistiska uttalanden som fångats på band. Här fick Trump en chans att verkligen ta avstånd från det han sagt och rikta en ursäkt mot de kvinnor han syftat på i sina kommentarer. Gjorde han det? Absolut inte. Istället pratade han om hur illa IS är och den enda slutsatsen vi kan dra var att han i princip vill meddela oss att ”jaja – jag är i alla fall inte lika dåligt som IS.” Han passade också på att understryka att Bill Clinton hade varit värre på sin tid (här satt vi med skämskudden för ansiktet, det var bara för pinsamt och långsökt att se Trump försöka skifta fokus). Trump kallar sina kommentarer för omklädningsrumssnack. De må vara sant att tonen bland pojkar och män traditionellt sätt kan vara opassande och rå i omklädningsrum, men väldigt få av dessa män kandiderar till världens mäktigaste ämbete. Vi förväntade oss faktiskt en mer genuin ursäkt av Trump i det här skedet.

Clinton lyckades här få in en bra passage där hon pratade om vad hon önskade för landets framtid. Vi fick höra en snygg retorisk stilfigur, en anafor, när Clinton började en serie meningar med ”we will”. Äntligen svängde det lite!

Trump hotade Clinton med fängelse

Under debattens gång behandlades bla Obamacare, utrikespolitik och Hillarys e-mailskandal – men nästan helt utan innehåll och utveckling. Anmärkningsvärt var dock att Trump öppet sa sig oenig med sin vicepresidentkandidat Mike Pence uttalanden om hur USA bör hantera Syrien. En av de största utmaningarna som framhållits för den nya presidenten är hur väl hen kommer lyckas ena landet, kongressen och senaten så att förändringar faktiskt kan genomföras. Trump visar med detta uttalande att han inte ens är överens med sin högra hand.

En annan anmärkningsvärd passage var när Trump attackerade Clinton angående hennes e-mailskandal och sa att kan skulle tillsätta en speciell utredning att granska henne om han blev president. Ordväxlingen slutade med att Trump säger att han skulle kasta Clinton i fängelse. Denna retorik känner vi igen från totalitära stater där kritiker till regimen fängslas – inte från demokratier som USA. Trumps hot om att slänga Clinton I fängelse stärker knappast förtroendet för honom hos osäkra väljare och dessutom visar det att han har väldigt liten förståelse för vilken makt en president faktiskt har.

Clinton hanterade frågorna om innehållet i de hackade e-mailen dåligt, speciellt i frågan om hon, så som det antyddes i mejlen, har en ”offentlig” politisk åsikt och en ”privat” politisk åsikt. Istället för att svara direkt på frågan så började hon svamla om Abraham Lincon. Clinton borde tagit tillfället i akt att försöka stärka sin trovärdighet genom att vara ärlig mot väljarna.

Sparade det roligaste till sist

Den roligaste frågan kom sist. En i publiken frågade om de båda kandidaterna ändå hade en bra sak att säga om varandra. Clinton får svara först och säger, något motvilligt, att hon beundrar Trumps barn. Trump svarar att han beundrar Clinton för att hon inte ger upp, för att hon är en kämpe. Sen är debatten slut. De sista orden som ringer i tystnaden och som tittarna kommer ihåg är alltså att Trump berömmer Clinton, fast han tidigare har ifrågasatt hennes uthållighet och hälsa. Vi tror knappast att Trump är glad över att det sista som sades i den andra presidentkandidatdebatten är hans beröm till Clinton.

Vem vann?

Så vem vann egentligen debatten? I detta lågvattenmärke så har vi svårt att utlysa en vinnare, ingen av kandidaterna lyckades nog övertyga några andra än sina egna anhängare. Men måste vi välja så skulle vi säga att Hillary Clinton vann på poäng. Hon lyckades vid några få tillfällen låta som en möjlig president.

Bäst: Publikens och väljarnas frågor – de var välformulerade och spännande. När en muslimsk kvinna i publiken ställer sig upp och frågar hur kandidaterna planerar att hantera den växande islamofobin i USA så väljer Clinton att gå fram till henne och svara henne ansikte mot ansikte, medan Trump vänder ryggen mot henne och riktar sig till moderatorerna och kamerorna.

Sämst: Att ingen av kandidaterna valde att verkligen svara sakligt och utförligt på frågorna. Att Trump tyckte att hans grova sexistiska uttalanden inte var lika illa som det IS gör och att han därför inte behöver be om ursäkt – och att Bill Clinton dessutom ändå var värre på sin tid. Att Hillary Clinton inte svarade ärligt på frågan om innehållet i hennes läckta e-mails.

Den tredje och sista debatten hålls natten mellan den 18 och 19 oktober. Du kan följa den tillsammans med Elinor i Expressen TV. Det lär ju inte bli värre än det vi fick se den här gången. Eller?

/Falkman Råd&Retorik (bakom skämskudden)

Under söndagskvällen var det dags för partiledardebatt i SVT. Alla åtta riksdagspartier fanns på plats i SVTs studio då frågor som skolan, integration, flyktingpolitik, klimatet och säkerhetspolitik skulle diskuteras. Vi har utvärderat debatten och tittat på hur partiledarna klarade av uppgiften ur ett retorisk perspektiv.

Svenska debatterna har de senaste åren följt samma linje som svensk politik i allmänhet. Två tydliga block, en rasist i rummet som ingen vill ha att göra med, stora ytterligheter och en oerhört uppskruvad ton. Efter Björklunds utspel i veckan där han öppnade upp för ett framtida samarbete med Socialdemokraterna fanns ändå en viss förväntan i luften, i alla fall hos oss. Skulle partiledarna våga närma sig varandra? Skulle blockgränserna suddas ut, eller i alla fall göras lite mer otydliga? Det korta svaret är nej. Vi har fortsatt två tydliga block i Sverige och ett tag till kommer nog SD hållas utanför makten.

En positiv utveckling som vi ser det är att partiledarna den här debatten i mindre utsträckning upprepade inövade one-liners tills man som tittare vill slita av sig öronen. Alla partiledare verkar ha övat på att faktiskt svara på frågor, något vi väljare naturligtvis tackar för. Formatet bjuder in till både käbbel, trams och vuxna människor som pratar i munnen på varandra, men just ikväll var ändå partiledarna ganska duktiga på att vänta på sin tur att snacka. Men vem klarade sig egentligen bäst? Här är våra betyg:

Stefan Löfven (S) 
Debattformatet har inte varit Löfvens styrka tidigare och även om han börjar bli marginellt varmare i kläderna så var kvällens framträdande ingen succé. Han känns ofta stressad, svarar otydligt på frågor och säger egentligen ingenting som man kommer ihåg eller som står ut. Pratar i floskler.

Bäst: När han är tydlig mot Jimmie Åkesson och kallar SD för rasister och nazister.
Sämst: Otydligheten och otrevligheten mot Anna Kindberg Batra, inte minst när han förminskande säger ”du är ju egentligen en intelligent person”. Onödig.

Gustav Fridolin (MP)
Åsa Romson har inte övertygat i tidigare debatter och nog måste alla som hoppas på framgångar för Miljöpartiet blivit glada när det återigen var Gustav Fridolins tur att föra partiets talan. ”Självförtroende, kontroll och framåtanda” var enligt Fridolins egna fusklapp det han satsade på, men hur bra gick det? Vi tyckte att Fridolin kändes för bakåtlutad, för avslappnad, nästan lite loj. Brinner till när han pratar klimat.

Bäst: Känns påläst och förberedd, lugn och trygg.
Sämst: Energinivån. Ibland blir lugnet nästan såsigt, sövande.

Jonas Sjöstedt (V)
Sjöstedt har alltid varit bra i debatter. Tydligt ideologisk, förberedd, knivskarp. Ofta har det också varit han (tillsammans med Hägglund) som stått för de humoristiska inslagen, ofta samtidigt som han ifrågasätter Jimmie Åkesson. Trots att han inte alltid når hela vägen fram så briljerar han i det som är Vänsterpartiets hjärtefrågor. Går på alla partier, inklusive S och MP. Imponerande.

Bäst: När han med tårar i ögonen pratar om sina barn, flyktingfamiljer och Sveriges asyllagar. Genuint, känslosamt och uppfriskande.
Sämst: I ordväxlingar har han en tendens att bli lite otydlig och tappa bort sig. Märktes inte minst när han avkräver svar av Björklund om Nato – trots att Björklund svarat på frågan tre gånger.

Jimmie Åkesson (SD)
Kanske har den senaste tidens skandaler fått Åkesson ur balans. En annars så stark retoriker faller under större delen av kvällen platt. Jimmie Åkesson känns nervös, fumlig, dåligt förberedd och pressad. Beter sig aggressivt när han blir utmanad. Det som är tänkt att bli hans stora gest – utrullningen av en lista med skandaler kopplade till Socialdemokraterna –  faller bokstavligt talat lika platt som han själv.

pic.twitter.com/GXSuDfcTYu

— Philip Barnard (@fantomphilip) 9 oktober 2016

Bäst: Inte mycket ikväll. Han får in sitt förslag om en folkomröstning gällande medlemskap i Nato. Det är det enda han lyckas med under kvällen.
Sämst: Det mesta är dåligt, men hans svar på tal till Ebba Busch Thor tar priset. Att svara ”mmmm” när man påminns om att ens partimedlemmar varit rasistiska och antisemitiska är under all kritik.

Ebba Busch Thor (KD)
 De som varit oroliga för att Ebba Busch Thor inte ska kunna fylla Hägglunds skor kan efter kvällens debatt andas ut. Hon är påläst, saklig, ber om tydliga svar och ger det samma själv.

Bäst: När hon trycker dit Jimmie Åkesson.
Sämst: Hennes exempel ur verkligheten känns lite lösrykta och forcerade.

Jan Björklund (L)
Har uppenbarligen identifierat Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt som en fiende, någon man vill trycka dit och måla upp som ett hot mot Sverige. Tar varje chans han får att rikta udden mot partiet. Är överlag lugn i debatten, det märks att han varit med ett tag. Erfarenheten lyser igenom. Det gör honom trygg, om än inte bländande.

Bäst: Står stadigt när det debatteras Nato, även när Jonas Sjöstedt försöker sätta honom på pottan. Rätt rolig vid ett par tillfällen, inte minst här:

Försöka går ju pic.twitter.com/0QJ6hwik6n

— Tom Jerry Boman (@tomjerryboman) 9 oktober 2016

Sämst: Är aldrig riktigt dålig, men kanske heller aldrig fantastisk. Jämntjock.

Annie Lööf (C)
Kvällens stjärna. Lööf känns mer statsministermässig än Anna Kindberg Batra och Stefan Löfven och har stenkoll på både på sitt eget parti och på de andra. Retorisk lyser hon klart ikväll. Lööf är kunnig, påläst och engagerad.

Bäst: Allt. Debattekniskt överlägsen, ger alltid svar på tal utan att förminska eller håna sina motståndare.
Sämst: Annie Lööf håller en hög nivå debatten igenom. Blir aldrig dålig.

Anna Kinberg Batra (M)
Precis som Löfven kämpar hon med formatet. Kindberg Batra vill framstå som en framtida statsminister och går därför ständigt till attack. Som åhörare kan det bli lite tröttsamt. Ur ett retoriskt perspektiv skulle det nog vara bra att lägga lite mer krut på att presentera sin egen politik och lite mindre på att kritisera regeringens.

Bäst: ”Nolltolerans mot underleverans” säger Kindberg Batra när hon pratar om Moderaternas vision för skolan. Snygg retorisk stilfigur.
Sämst: Fokuset.

Missade du debatten? Se den i sin helhet här!

/Falkman Råd & Retorik

Under fredagen släpptes den här inspelningen från 2005 där Trump, ovetandes om att det han säger spelas in, är grovt sexistisk:

Som ett svar på videon släppte Trump en video där han ber om ursäkt för sitt beteende. Så här låter den så kallade ursäkten:

Som retoriker blir det i den här videon tydligt vilken skillnad förberedelse gör för alla som vill föra fram ett budskap. Den Donald Trump vi är vana att se och lyssna på, han som håller otydliga tal där grodor, rasistiska tillmälen och ogenomtänkta uttalanden flyger ur munnen, den Donald Trump är som bortblåst i den här videon. Istället får vi för första gången se en Trump som till en början i alla fall nästan känns presidentlik. Han är lugn, han är samlad, han har ett tydligt budskap som han framför på ett tydligt sätt.

Trumps trovärdighet försvinner

För de av oss som hoppas på att få se Hillary Clinton i Vita Huset i vinter var början av den här videon jobbig att se på. Men som tur är så skulle Trump inte vara Trump utan att utnyttja varje tillfälle han får till att stoppa sin egen fot i munnen. Jag vill hävda att hans trovärdighet (som ju inte direkt är skyhög till att börja med) fullständigt försvinner när han i slutet av videon blandar in Bill Clintons kvinnoaffärer i sin egen soppa.

Författaren Richard Hine säger det bättre än någon annan:

Trump: Don’t judge me on the man I was 10 years ago. But please judge Hillary on the man her husband was 20 years ago #TrumpTapes

— Richard Hine (@richardhine) 8 oktober 2016

/Johan Falkman, retoriker

Elinor har under hela våren analyserat upptakten till det amerikanska presidentvalet i Expressen TV. I höst växlar Expressen upp och sänder alla debatter. Elinor kommer vara i studion och analysera retoriken. Så här tycker Elinor om senaste debatten:

”Vid en debatt är det två målgrupper som ska övertygas – både den som står framför dig och publiken som lyssnar. Detta innebär att man kan ”vinna” över den ena men förlora den andra – det var detta som hände när vice presidentkandidaterna Mike Pence (R) och Tim Kaine (D) möttes i debatt natten mellan den 4:e och 5:e oktober. På pappret vann Kaine, han hade tydligare och mer kraftfulla argument, snabbare återkopplingar och lyckades använda Pence argument mot honom. MEN och detta är ett stort MEN – han gick onödigt mycket till attack och avbröt både Pence och Moderatorn otaliga gånger. Detta gjorde att Pence vann sympatier och publikens välvilja – vilket i sin tur ledde till att Pence utropades till debattens vinnare. Även inom retoriken så kan man vinna slaget men förlora kriget.

Natten mellan 9-10 oktober är det dags för den andra debatten mellan Trump och Clinton. En stor del av debatten kommer upplåtas åt publikfrågor – något som Trump är ovan vid och tidigare hanterat dåligt. Clinton däremot är mycket van vid detta och det sägs vara en av hennes starkaste sidor.

Värt att notera är att Orkanen Matthews framfart kan komma att påverka kampanjerna i stort och den kommande debatten specifikt.”

Se hela Elinors analys i Expressen här:

Följ hela valet på Expressen och Elinors analyser här i bloggen!

I senaste numret av Nordeas kundtidning Private Banking blir Elinor intervjuad om retorik och makthavare. Dessutom tipsar hon om både bra filmer, serier och böcker att läsa om man är intresserad av Retorik. Delar av intervjun går att läsa här nedanför. Klicka på bilden så kommer du till hela numret!

Så har då Mehmet Kaplan tillslut avgått och som retoriker börjar man naturligtvis fundera på hur han klarade av sin sista presskonferens? Sådär visade det sig. Elinor analyserade i Expressen igår och kom fram till att Kaplan inte borde försökt dölja sin ilska. Det går nämligen inte, så länge man inte är skådis.

Så hur ska vi då göra när vi är förbannade och måste ställa oss framför en grupp människor och tala? Något kortfattat kan man säga att man har två alternativ:

1. Sluta vara arg. Inse att ilskan inte hjälper i framförandet utan står i vägen för det du vill säga.
2. Säg att du är arg och förklara varför innan du går vidare. Det är mänskligt att bli arg och alltid en bra idé att vara ärlig med sin publik.

Som ett sista tips kan vi ju också säga att det är en bra idé att inte äta middag med fascister om du är minister i en regering. Eller, det är en bra idé att inte äta middag med fascister oavsett vem du är.

/Johan & Elinor

Inför Oscarsgalan förra veckan skrev vi ett inlägg med våra funderingar och förhoppningar inför talen på årets gala. Nytt för i år var ju att de nominerade fick skicka in listor med namnen på de som de ville tacka. Vår stilla förhoppning var att detta skulle leda till färre tal som bara bestod av en lång radda namn, och fler tal med ordentligt innehåll och mening. Så hur blev det då i slutändan?

Som vanligt fanns det såklart ett par höjdpunkter när det kom till tacktalen, men den generella kvalitétshöjningen som vi hoppats på lös med sin frånvaro. Kanske behöver branschen ett par år på sig att låta det nya systemet sätta sig? Vi håller tummarna för det i alla fall.

Här är i alla fall tre tal som stod ut på galan:

Alicia Vikander.

Vårt svenska stjärnskott vann sin Oscar (Grattis!) och höll ett tal som väl inte var galans allra roligaste om vi nu ska vara helt ärliga. Men Vikander kändes genuin, glad och rörd. Dessutom är hon den första svenska skådisen som vinner en Oscar sedan Ingrid Bergman gjorde det 1975. Det säger sig själv att vi inte kunde lämna henne utanför den här listan.

Leonardo DiCaprio. Hela internets favoritskådis, memen, mannen, myten Leo vann ÄNTLIGEN sin Oscar efter 5 tidigare nomineringar utan vinst. Leo visar i sitt tal vad lite förberedelse kan göra men också att en tacklista inte per definition måste vara tråkig – så länge man inte bara listar ett gäng med namn. Sista minuten kommer Leo in på klimatförändringen, ett fråga som han är engagerad privat också. Det märks, det är avslutningen av Leos tal som vi kommer ihåg och tar med oss. Bra jobbat!

Sam Smith. Sam Smith vann för bästa sång skriven till en film. Om man bortser ifrån att alla i rummet (och alla som tittade?) till en början mest kändes besvikna över att inte Lady Gaga vann och dessutom bortser från det faktum att hans uttalande om att han var den första öppet homosexuella vinnaren inte stämmer helt, så lyckades han ändå utnyttja tillfället till att säga något vettigt. Precis som i fallet med Leo är det tydligt att när man pratar om något som man själv är engagerad i eller berörd av så ökar ens trovärdighet och publikens uppfattning om en.

Grattis till alla vinnare!

/Falkman Råd & Retorik

I natt är det så äntligen dags för den 88:e upplagan av Oscarsgalan (Heja Alicia Vikander)! En klar förbättring med årets gala är att producenterna bett alla nominerade att lämna in en lista med de personer som de skulle vilja tacka om de vinner. Om man vinner kommer namnen man lämnade in att rulla i nederkant på skärmen för oss som tittar. Förhoppningen är att vi tittare ska slippa lyssna på tacktal som enbart består av en lång radda namn på människor vi ändå inte känner till. Så. Himla. Skönt.

För visst blir det pinsamt uppenbart nu under galasäsongen att de flesta, både skådisar och musiker, inte har så mycket att komma med när det kommer till tacktal? Om Sofia Coppola, Linda Perry, Anton Tjechov eller Max Martin skrivit saker åt en så är det inga problem, men när man ska göra allt själv så faller det ofta platt. Det är därför vi verkligen uppskattar akademins försök att tvinga fram intressantare tal på årets Oscarsgala.

Sen finns det ju undantag såklart. Här är några exempel på när både musiker och skådisar lyckats bra med sina tacktal. Den gemensamma nämnaren är ofta en av två saker. Antingen så är personen ordentligt förberedd eller otroligt, ostoppbart, ohämmat glad.

Taylor Swift, Grammys 2016 (Kolla från 1:11). Taylor ger en subtil känga till Kanye West, samtidigt som hon peppar tjejer över hela världen. Välförmulerad, välfunnen, väldigt kul.

Viola Davis, Emmys 2015. Viola tog chansen att vara politisk och prata om svarta kvinnors kamp att få synas. Helt fantastiskt bra!

Cuba Gooding Jr, Oscars 1997. Cubas tal faller onekligen in i kategorin ”ohämmat glad”. Men visst får man rysningar när en person är så innerligt superlycklig?

Nu håller vi tummarna för Alicia och Leo i natt!

/Falkman Råd & Retorik