I går hände så det som vi inte vågade eller ville tro kunde hända: Donald Trump vann valet och är USA:s nästa president. I minst fyra år kommer världen få vänja sig vid att en rasistisk kvinnohatare är världens mäktigaste man. Hur kunde det bli så här
Elinor listade tre anledningar gårdagens Expressen. Först och främst måste man erkänna att Trump lyckats oerhört bra med att nå sina väljare och att engagera sin kärntrupp. Redan i primärvalen missade vi alla en grundläggande sanning: de som redan från början var Trumpsupportrar skulle aldrig ändra ståndpunkt. Trump kunde kalla mexikaner för våldtäktsmän, muslimer för terrorister, kunde håna kvinnor och alla sina motståndare – ingenting av det spelar någon roll för kärntruppen. Och med kärntruppen av väljare som bas så bara växte och växte Trumps stöd. Nyckeln ligger i problemformuleringen: Make America Great Again. Medan Clinton envist hävdat att USA redan är fantastiskt har Trump fortsatt att hamra in budskapet att något är sönder i USA, men att han ska laga det. Uppenbarligen håller väljarna med om hans beskrivning.
Trump är också en kandidat för alla som är trötta på ”pk-samhället”, på att man inte får säga vad man känner, på att man måste visa så jävla mycket hänsyn hela tiden. En kandidat som levererat känsloargument, som inte backat upp några av sina påståenden eller löften med ordentlig fakta.
”We will build a wall and we will make Mexico pay for it” är uppenbarligen ett löfte som går rakt in i hjärtat på Trumps väljare och då spelar det liksom ingen roll att det hela faller på sin egen orimlighet och att Mexikos president varit väldigt tydlig med att de absolut inte kommer betala för någon mur. I Trumps värld är känslan allt – logik och fakta kommer alltid komma i andra hand.
Det här hänger också ihop med den sista punkten, något vi skrivit om tidigare här i bloggen: uppluckringen av sanning. Trump har med lögner, halvsanningar och vaga argument lyckats övertyga tillräckligt många potentiella väljare att det han säger låter sant, känns sannolikt. Då spelar det med retoriken som utgångspunkt ingen roll om han egentligen ljuger. Tillräckligt många har trott på honom och då måste man tyvärr säga att hans retorik har varit lyckat.
Frågan vi ställer oss idag är enkel: hur går man vidare? Hur orkar man? Vi låter Palme få sista ordet.
/Falkman Råd & Retorik